Aktuellt

Några nedslag från onsdagens seminarier om Right to Housing

Graham Tipple, professor i ?Housing Policy and Development? i England, inledde dagens dialogforum med att summera gårdagens sessioner kring begreppet ?Right to Housing?. Han menade att begreppet tyvärr inger en massa falska förhoppningar ? möjligheterna att utkräva denna rätt är små idag ? men att det samtidigt sätter press på regeringarna.

Det verkar finnas en samsyn kring att bostadsmarknaden inte kan behandlas som vilken annan marknad som helst. Det måste till kraftfulla interventioner från statens sida, med såväl legala som finansiella begränsningar. Och man behöver skärpa förutsättningarna för fastighetsägande. Problemen uppstår framförallt genom höga markpriser, svårigheter med finansieringen och den fortgående migrationen från landsbygden till storstäderna. Och det är framförallt fattigdomen som är kärnfrågan när det gäller den ojämlika tillgången till bostäder.


Bostadsfinansiering utifrån målgruppens förutsättningar
Kecia Rust, som arbetar med bostadsfinansieringsfrågor i Afrika, visade att det bara är en ytterst liten del av befolkningen i de afrikanska länder som hon studerat som har någon möjlighet att finansiera en bostad med lån, något som står i bjärt kontrast till de program för bostadsfinansiering som tas fram. Det hjälper inte att rätten till lämpliga bostäder står inskrivet i konstitutionen om det sedan inte finns något utbud av bostäder som människor har råd med. I utvecklingsländerna är det mindre är 30 procent av befolkningen som kan få lån.

Hennes budskap var att man behöver ta fram former för bostadsförsörjning och finansiering som utgår från målgruppens förutsättningar. Och då tänka i termer av ?affordable housing delivery? och ?affordable housing finance?, där nyckelorden är mikrofinansiering och successivt byggande. Men riktigt konkret blev hon tyvärr inte.


Ifrågasättande av fokuseringen på att äga sin bostad
En engelsman i publiken tyckte sig ana en ?hidden agenda? i allt vad som dittills sagts, nämligen att man hela tiden förutsätter att målet är att alla ska äga sin bostad. Varför har så få regeringar runt om i världen en policy för hyresboende? Detta trots att det är ganska få som faktiskt äger sin bostad ? eller som kan komma ifråga för att göra det. Han fick medhåll från oväntat håll.

Ulrika Hägred 

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *