Tillgänglighet

Normkritikens betydelse

 

Vad är det vi tar för givet?

Och när jag säger ”vi”, vilka avser jag egentligen då?

Vilka är ”vi”?

 

Det är detta som är normkritik.

Att medvetandegöra oss om det rådande perspektivet, om den norm som talar om för oss hur världen fungerar – eller borde fungera.

Att lyfta fram och sedan vrida och vända på det allmänt vedertagna sättet att betrakta vår värld på. Det kan vara smärtsamt att upptäcka vår egen okunskap om vilka hinder våra medmänniskor runt omkring oss möter i sin vardag.

Men vår okunskap beror inte på att vi är onda, eller obildade, eller arroganta. Vår okunskap beror på att vi ännu inte mött och upptäckt alla de perspektiv på tillvaron som mänskligheten bjuder på. Och hur skulle vi ha kunnat det? Vi lär ju så länge vi lever.

 

Normkritikens betydelse syns när vi ställer frågan ”Vilka är vi?”.

 

Vanligen menar vi alla oss som saknar en funktionsnedsättning. Vi som aldrig tänker på trösklar och om vi gör det så beror det på att vi i värsta fall slog i tån när vi klev in genom dörren.

 

Men ibland kan en tröskel eller enkelt trappsteg vara ett oövervinnerligt hinder. Något som sätter P för allt mitt i ens vardag.

En trappa. En onåbar, för högt placerad lysknapp. Koppen högst upp i köksskåpet.

Eller en parfymerad kollega.

 

Så hur kan normkritiken hjälpa oss i vårt arbete?

Hur kan normkritiken vara relevant för mig?

Det är något som alla borde fråga sig – helt oavsett vilka arbetsuppgifter man har.

 

På Boverket kan det innebära att vårt arbete präglas av en djupare insikt, ett naturligt ifrågasättande av de perspektiv vi tar för givna.

Det kan innebära att vi – oavsett arbetsuppgift – ställer oss en enkel fråga om hur det vi gör påverkar förutsättningarna för de som möter medborgaren i hens vardag.

Det vi arbetar med är nämligen förutsättningar för andras arbete. Vi tolkar lagar och skapar föreskrifter. Vi skapar allmänna råd. Skriver vägledningar och handböcker. Leder utvecklingsarbeten. Deltar i sammanhang där en multitud av myndigheter, företag, intresseorganisationer, politiker, medborgare och många andra verkar.

Detta gör vi för att det alltid finns rum för utveckling.

 

En klok kollega satte fingret på denna enkla sanning – att det alltid finns utrymme för utveckling. Så här:

 

Vi har levt i tusentals år med hjulet. Vi har levt i tusentals år med väskan. Så varför tog det tusentals år för oss att kombinera dessa två?

 

Visst är det elegant när vi får till det?

 

Det blir så mycket enklare när vi ser bortom det omedelbara behovet. När vi ser möjligheten att kombinera två styrkor i en fantastisk lösning.

Vi vill ju göra rätt från början, så varför är detta så svårt?

 

Vi människor är förstås närmast vår egen vardag.

Vi är experter på oss själva, men inte så mycket på varandra.

Det är ju därför vi behöver kommunicera och vara öppna för de perspektiv som presenteras för oss. Därför att vi aldrig blir färdiga. Varken med oss själva eller denna värld.

 

Jag brukar säga att ”Världens naturliga tillstånd är förändring”. Det är mig en tröst när hjulspåren ser sorgligt djupa ut.

För det är självklart att vi kan göra skillnad. Om inte idag, så inför imorgon.

 

Vill man se en utveckling får man arbeta för den.

Ett första steg som både du och jag kan ta för oss själva är att ställa oss en mycket enkel fråga – Vilka är vi, och varför gör vi detta ur vårt eget perspektiv när vi kan göra det ur flera?

 

/ Andreas

 

 

 PS.

Se gärna SVT-dokumentären ”Raskortet”.

Den handlar förstås inte om funktionshinder, men den visar smärtsamt tydligt hur det känns att ta del av någons perspektiv, och att du och jag kan vara den förändring vi önskar i världen.

Dokumentären är tillgänglig på SVT-play fram till den 25 juni 2014.

 

1

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *