Arkitektur

Småhusområde från 1970-talet.

Upprepningens estetik firade triumfer och småhusområden ritades och byggdes i parti och minut. Foto: Nina Laurin.

Mer tillsammansarbete!

– Men herregud vad det ser ut! Det var min första tanke när jag förra året besökte det radhusområde och det radhus som mina föräldrar köpte nytt 1973.

År 1973, ett miljonprogramsår och byggandet var omfattande och rationellt. Upprepningens estetik firade triumfer och småhusområden, likt mina föräldrars, ritades och byggdes i parti och minut, inte sällan med rött eller gult tegel, träpaneler och andra snickerier i mörka lasyrer. I dag kallar vi det murrigt men det var konsekvent och innefattade arkitektoniska värden, uppkomna delvis av rationella skäl, men ändå!

Mångas livsmiljö
Idag är miljonprogramsbebyggelse mångas livsmiljöer. En livsmiljö är det radhusområde med 193 bostäder där mina föräldrar köpte nytt, då för snart 50 år sedan då alla radhusen i princip var likadana och den bruna lasyren fortfarande glänste på balkongräckena.

Det individuella har kört över det allmänna
Den individualisering av samhället som vi upplever i dag är något som självfallet ger avtryck i vår bebyggelse, i såväl nyproduktion som i det som är uppfört i en annan tid. Äger man sin bostad är det i dag i stort sett en rättighet att få utforma den som man vill, även utvändigt. Denna vedertagna rättighet blir högst påtaglig vid mitt återbesök då samtliga 193 bostäder med äganderätt numera har sitt eget uttryck i färg och form. En radhuslänga med sju bostäder kan ha sju olika färgsättningar, sju olika slags fönster, sju olika slags hemmasnickrade uterum och sju olika slags balkongräcken och tomtavgränsningar. Jag tänker att det individuella uppenbart har kört över det allmänna och mer eller mindre raderat ut områdets allmänna arkitektoniska värden. Att något gått överstyr med förvaltningen av områdets arkitektoniska värden är tydligt och jag befarar att det är så här många enhetliga livsmiljöer från 1973 ser ut idag; präglade av individualism och av äganderätt till en slags arkitektonisk dekadens.

Går det återskapa arkitektoniska värden och vill man det?
En berättigad fråga är om denna transformation är tillåten. Följer den verkligen samhällets regler? Följer den PBL? Kan och vill man återskapa de förlorade arkitektoniska värdena? Hur uppfattar de boende sin livsmiljö? Går det ens att tala om dekadens? Frågorna efter mitt återbesök är nästan fler än antalet radhus samtidigt som svaren är få. Men det står i alla fall klart för mig att våra samhällsregler om förvaltning och ändring av bebyggelse förefaller stå sig slätt i denna typ av bebyggelse med enskilt ägda bostäder.

En god förvaltning och arkitektonisk utveckling av dessa områden, liksom av de flesta livsmiljöer, förutsätter samverkan och att man organiserar sig och i vissa fall till och med sätter upp lokala regler. Det förutsätter ett tillsammansarbete!

 

4

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *